Gu va allt bara känns som skit just nu.
Har sån jävla ångest inför detta förbannade stambyte att det svider i hjärtat.
Har kämpat som en dåre för att komma hit, kanske inte så mycket i andras ögon.
Men det är mitt och här är jag trygg.
Här har jag skapat mig en fristad, här kan ingen säga: Oumi gå!
Här kan jag vakna och veta att jag kan ligga kvar.
Här kan jag komma när jag vill, gå när jag vill.
Här behöver jag inte tassa på tå för någon.
Det här är mitt.
Här är det mina känslor, mitt humör som styr.
Ingen annans.
Här kan jag alltid stänga min dörr, här är jag alltid välkommen.
Och jag har vant mig vid det. Att slippa undvika, smyga, att försöka vara osynlig.
Här syns jag.
Och här får jag synas.

Tänk om det inte håller...tänk om jag efter ett par månader står där utan någonstans för oss att ta vägen.
Det krävs inte mycket för att det ska ske, jag behöver inte göra nåt egentligen, räcker med att bara vara där en dålig dag. Att finnas till, att kunna kastas ut.
Vad gör jag då?
Vart tar vi vägen?
 
Jag vill ju vara här, hemma där jag vet att ingen kan säga: Oumi gå!