Satt på jobbet(som vanligt) här om dan, läste aftonbladet på nätet(som vanligt) då jag snubblade in på artikeln om Rödeby mordet, som det kallas.
En ned bruten far i panik  trakasserad av ett gäng tonåringar sen en längre tid tillbaka.
Men denna kväll urartade ett så kallat pojk hyss och det slutade med en död femtonåring, en skadad och en familj i kris.

Men pappan blev frikänd....
Vilket jag Mickis och Noomi disskuterade.
Jag tyckte att det var rätt dom höll inte med.
Men så till vad jag tyckte var rätt.....Att ta ett liv är aldrig rätt, oavsett vad, det är aldrig rätt.
det var inte det jag påstod.
Men angående straffet...Jag tycker att det var rätt att frikänna.
Det finns nämliigen en så kallad gråzon här i livet, allt är inte svart eller vitt, rätt eller fel.
Fortfarande propsar jag inte för att ta lagen i egna händer, men jag kan förstå att det brister. Efter år av trakasserier, rädsla för sin familjs säkerhet, anmälningar utan resultat, att alltid behöva känna sig otrygg, vad detta gör med en människas psyke.

Är vad denna far behöver för att lära sig sin läxa  fängelse, nej, jag tror inte på det.
Har denna familj inte lidit nog?
Ska man ta fadern ifrån dem?
Och störst av allt: "kom han undan"?
Nej, det har han inte gjort, han har straffats och kommer att straffas för det han gjort resten av hans liv, likså hans familj.
Han slutar inte att betala för sitt val att skjuta på grund av ett frikännade. Han har redan straffats, hela hans familj har straffats.
Jag tycker att ett frikännade var rätt, straffas kommer han att göra ändå för resten av sitt liv.
 
Sen kan man ju också diskutera polisens vakenhet, föräldrar uppsikt över sina barn och allt det andra som lett till att det slutade som det gjorde.

Men allt är inte svart och vitt det finns en gråzon, i detta fall både vad det gäller dådet och straffet.
Det är inte rätt att döda, men det finns samtidigt omständigheter som kan driva en laglydig människa till gränsen som kan pressa någon att gör ett val som dom kommer att ångra resten av sitt liv.

Jag kan i dags läget säga: jag skulle aldrig begå ett mord vad som än händer...
 
Men lägg mig under en karl som är i färd med att för alltid förstöra mitt liv, ge mig mardrömmar tills den dag jag dör, rasera hela min tillvaro, få mig att känna mig rädd i mitt eget hem.

Då kommer vi att ha en gråzon.....

Sitter här nu i valet och kvalet...över en lunch.
Låter kanske löjligt, men det är en lunch som representerar så mycket, det är en lunch som säger förlåt.
Ett förlåt jag är lite trött på att få höra.

Så ska jag gå eller inte?
Hon svek, igen. Skickade ett mess, igen.
Men det känns ändå inte riktigt okej i alla fall, jag menar hur många gånger ska man kunna få göra nån besviken och förlåtas? Det måste ju finnas en gräns.
En lunch tänker ni, men det är så mycket mer än så.
 Det värst är att här sitter jag med ångest nu, över att inte ha svarat än på flera timmar, känner skuld och ångest, känner mig pressad.
Ska jag på lediga dag ta mig ut till Vällingby för att förlåta nåt jag egentligen inte tycker är förlåtligt.
Ska jag åka dit för att säga: det är lugnt, när det inte är det, när jag blev ledsen, sårad och hon vet att jag blev det.
ska jag gå när jag fick en inbjudan i form av ett mess en vecka senare, när hon inte ens ringt, inte ens ring för att bjuda över mig.
Vill jag åka ända dit, när det alltid är jag som åker dit.

När jag inte räknas, tas för givet, bara får ta del av allt det tråkiga, alltid väljs bort när det är något kul på gång.
När hon vet att jag väntade såg fram emot, när hon hade lovat och när jag ändå valdes bort, igen.
Hon är inte den ända, det är fler, fler som tar förgivet.
Tar och tar men sällan ger.
Men det är mitt eget fel, min oförmåga att säga NEJ!
Missförstå mig rätt, jag är inte dum snäll, jag vet att jag utnyttja(vilket i och för sig är värre).
Men jag kan inte, kan inte låta bli att finnas där.
se på mig nu, här sitter jag med skuld för att jag inte svarat på ett mess, men hon då? Känner hon ens att det var fel? Jag tror att hon gör det, men jag vet också att hon skulle kunna göra det igen, för att sen bjuda på lunch.

Usch, vad jobbigt det blev.
Jag måste stå på mig mer, stå fast vid vad jag känner. Inte låta mig tas för givet, men ändå ett sting av ångest.
Jag orkar inte åka dit. Egentligen, hon har inte ens tagit sig hit för mina födelsedagar dom senaste 2 åren. Alltid nån ursäkt.
Men sen alltid skickat ett mess, kommit förbi när hon ändå varit i stan ,men det är inte samma sak.
 Fan, va trött jag blir på mig själv!

Ja, ja, behöver ni få tag på mig på lördag......
är jag på lunch i Vällingby.

Dom gör det!!
Känns så i alla fall, och efter alla promenader och allt grönt man levt på ( förutom pizzan, kebaben och den där muffinsen) men annars så har jag ju vart duktig.
Och nu finns det ett mellanrum i midjan, ha, ha!!!!
Okej, det är väl inte värsta glipan, men ett pekfinger eller två går ju ner och då snackar vi mina smal jeans!!
Och det är jag faktiskt nöjd med är inte ute efter att bli en size zero, utan gillar att vara lite "guppig", det är fint, kvinnligt.
Men däremot ska det inte vara löst, dallrigt.
Så i dag blir det styrketräning.

Fan måste ju bli tight ju!!


peace in the middel east

Skön dag faktiskt, grannens systerdotter fyller år i dag. Väcktes vid halv åtta för att väcka henne me tårta å presenter det va mysigt.
I morrn e festen ska bli både kul å lite läskigt....mycket folk..behave Oumi!

Å så han då.....j
a vad ska man säga......
Tycker om honom vill ha honom i mitt liv men vet inte riktigt vilken roll jag vill att han ska ha.
Han stör mig men ändå vill jag ha honom här...Blir så fel å snurrigt.
Han har gjort mig sååååå besviken, hämnas jag nu?
Vet inte, vill inte ha det vi hade,
men vet inte längre om jag vill ha det jag vill ha då...
Låter det krångligt?
Det är det.
usch va han stör mig ibland, slarvig, plockar aldrig undan. Men ändå......
Han är ju rar ju, men jag är ju inte tänd!!!
Undrar om all små skit stör mig!
Tror han kan och vet allt,
känns som han inte vet nåt ibland....
Håller aldrig vad han säger, kommer alltid sent aldrig, aldrig i tid(väldigt störande drag)
Så säker på sig själv att man störs av det, det är inte charmigt(fattar inte att ja en gång måste ha tyckt det). Det känns bara drygt.
Känns som om han själv hoppat ner från pedistalen jag satte honom på, bara tagit sats å flygit av den utan att jag bett honom.
Och nu står han där, och ja vet inte riktigt vad jag ska känna.
Han vill ju inget illa, tror att det bara är så han är, självcentrerad.....
Och vad ska man gör åt det. Finns ju inget man kan göra folk är som dom är, även dom som vill ha förändring själva så är som dom är, det är svårt att bryta sina vanor.
Säger inte att han är en dålig människa, tvärtom, han vill och tror att han gör väl.
Men det är något som känns så fel.
Att man kan ha så svårt för att se saker ur andras perspektiv....säger inte att man ska tycka som alla andra men man måste ju nånstans kunna sätta sig in i och kunna se saker ur andra vinklar.
Tunnelseende, usch....
Sa att han skulle ringa vid elva kl är nu tolv, driver ju ingen övernatts lgh här.
Näää, nu drar jag av mobilen och kollar på sex in the city!