Totalt uppslukad av ångest.
Beror förmodligen på en hel del saker.
Alkoholen for one, du som tycks vara överallt, jag som sätter mig i situationer jag egentligen inte pallar vara i. Som värsta masokisten så destruktivt. 
Tårarna rinner och ångesten pockar på men ändå är jag där?
Den brutala sanningen är ju att jag fixar det inte!
Så no more nu.
Inget mer själaplågeri, måste sluta att göra illa mig själv. Det är ju inte ni som gör det, det är ju jag själv som gör det mot mig.
Sen sitter man här och bara mår skit..igen.
Imorgon ska jag träna, jag bara måste. Man mår ju bättre av det, känner sig starkare, självsäkrare.
Måste, bara måste ta hand om mig ingen annan kommer att göra det, bara jag.
Är man ensam så är man, man måste bara godta fakta. Sluta kämpa emot faktum.
All I got is me och tar jag inte hand om mig så har jag inte mig längre.
Om bara den här jävla ångesten och värken i hjärtat kunde försvinna.
Men hur ska den kunna det när jag hela tiden letar upp den?
Måste sluta söka upp den, släppa allt som bidrar till den och bara andas.
Jag behöver ju inte se det men jag tittar ju!
Det är sååå twisted.
Fan, okej det suger men samtidigt är det ju var det är. Jag kan inte förändra det hur gärna jag än vill så är det ju vad det är.
Men jag kan bestämma mig för att låta det vara, för att inte låta det ta mig ifrån mig.
På det sättet kan jag ju förändra, inte situationen men hur situationen ska få påverka mig.

Äh, imorgon blir det gymet, så är det bara!
Heartache eller inte.

Peace!

Bakis!!
Ha, ha
Brukar inte bli så full. Eller vet ju inte om jag var så full, okej full var jag ju men kändes inte som att jag var så full som jag måste ha vart.
Jupp, you guessed it Oumi kalvade!
Har fan inte hukat över en toalett på grund av fylla sen jag var fjorton(okej, tjugo reds. anmärkningar) känns det som.
Men det var rätt skönt. Sängen snurrade bra där ett tag men det lade sig efter att jag kastat upp Maestros pizza jag klämde i mig på vägen hem.
Hade en jävligt nice kväll igår. Skulle bara möta upp S och två killkompisar på en bärs, den ena kände jag inte var lite av en blinddejt som S och Valle tyckte var a match made in heaven.
Men jag vet inte...
Han var cool och schysst och vi hade skit kul men känns som om det räcker liksom, not for me med andra ord.
Fast det känns bra, vill nog inte ha någon for me just nu.
Jag vill vara for me just nu.
Men kul var det, hamnade på Chaplin's bar, okej vi var väl äldst på stället men det är ju skit samma vi dansade, klämde in lite kareooke (stavas det så?) och hade as kul.
Vid fem trillade jag ner i sängen helt slut!

Nää, ska nog krypa ner igen och kolla på nån film eller serie.
Finns ju såå många bra serier just nu. Blir ju fan stressad vilken ska man följa?
Jag och mina I-lands problem.

Som vanligt ska jag ju säga att jag inte ska sitta här och spela Allan du dyker ännu upp i mina tankar men det beror nog också rätt mycket på att jag inte har nåt annat att grubbla på.

Peace!

Älskar den här scenen. Det är från MTV's serie Taking the stage.
Bra serie faktiskt.
Här har ialllafall Tyler och Jasmin gjort slut då han kysst en annan tjej.
Men det är Jasmin Tyler vill vara med och det visar han geonom att överaska henne på hennes födelsedagfest som hon har på en Rollerskate rink.

Kolla!

Hade ju tänkt att man kanske skulle kunna ha det som något slags mål eftersom att skriva verkligen hjälper ibland.
Men känner mig ju bara tom och vad skriver man då?
Har inte känns så under hela dagen. Det kom nu så här på kvällen(ja, jag tycker att det är kväll när klockan är runt tolv) det var nu det slog till, tomheten.
Hemma är det typ just nu allt utom tomt egentligen, i sängen ligger just nu Mysan, Tiger och Alba så tomt är det ju inte men ändå...
Så tomt.
Vet inte vad det är, eller jo, det vet jag ju...
Fast det är inte du, det är den du var men du är nu någon annan och den jag saknar tycks inte finnas längre.
Så vad kan man göra annat än just deal with it?
Så det är det jag gör.
I'm dealiing.

Imorrn ska jag iallafall börja min nya grej. Kallas för balsam metoden. (se här)
No more schampo helt enkelt.
Nasty tänker ni nu, kanske men läst på om det och det prisas fett. Speciellt för oss curley girls.
Det är nämligen så att rätt balsam gör precis lika rent som ett schampo dock utan torka ut håret. Läst massor om det och tror att det funka även för mig.
Man väljer ett balsam utan alla skadliga och uttorkade ingredienser (skrivit en lista på dom) och en inpackning.
Sen är man good to go, får väl se om det blir nån skillnad på mina nu rätt uttorkade lockar.
So there you go, det är sånt jag ser som mål just nu, det är detta jag ser fram emot. Att se om det blir nån skillnad på mina lockar. 
Tragiskt?
Perhaps but at least it keeps me busy (ett tag iaf) måste sutti och läst om det nån timma iallafall utan en tanke på allt runt omkring.

Nää, nu ska jag se om jag hittar nån bra film att sega till här i sängen.
Handlar återigen om att slippa tänka.
Längtar efter att få träffa dig Lina, se till att bli frisk nu. Du är i mina tankar.

Vad är det med alla?
Ska ni låta lite (okej, mycket) snö stoppa er!
Jag vill ut (tror jag)!
Okej, vet som vanligt inte vad jag vill men ruttnar av tristess just nu. Vill typ ut men vart? Med vem? I kylan?
För det är kallt förjävlig, jävla kallt är vad det är.
Men har vart hemma hela helgen ju börjar kännas lite segt.
Var bjuden till Ö-malm på en bira...
Men det känns lite långt och okej, kallt.
Men va fan då orka glo på teve en hel helg och själv by the way.
Usch men jag antar att det kanske inte blir mycket roligare helg än så här.
Beror på om Aydin och dom kommer iväg till Katten(också ett jävla skit hak) och hämtar mig på vägen.
Annars? Ja, då får det väl bli Förhandlaren på femma om ett tag, sett den hur många gånger som helst. Fett bra film men kan ju fan varenda replik.

Äh, jobbar imorrn så de kanske är lika bra att sitta här, peta navelludd och dubba Samuel.L Jackson.

Efter ett långt snack med min lillebrorsa känner jag mig nu as pepp.
Alltså jag vet ju dom här grejerna vi snackat om men var så skönt med feedback.
Så nu jävlar!
Känns bra just nu, måste ta tag i det här. Inte sopa det under mattan,okej det har jag väl inte direkt gjort heller.
Jag låter dom prata, det spelar ingen roll.
Jag säger ju alltid att jag ska släppa saker och ting men nu tänker jag göra mitt yttersta för att hålla det också.
I'm gonna do me!

Jag vet att jag har försummat många av er men tro inte att detta innebär att ni inte är viktiga, för det är ni. Super viktiga och jag ska visa er det mer så att ni inte behöver tveka.
Jag vill vara en bra vän, inte ta för givet.
Jag känner mig så upprymd nu att jag typ vill fira er,hahaha.

Förlåt, förlåt för hur hopplös jag kan vara. För hur jag vet hur jag snöar in och jag kan förstå att ni frågat er själva: Är han så viktig att hon glömmer oss?
Och svaret är NEJ!! Det är han inte, men jag har trott och kanske velat tro att han var det. Jag har kanske önskat att han var viktig.
Så förlåt!

Och sen tack!
Tack för att ni står kvar.

Så here it goes:
Sandra, tack för att du alltid, alltid svarar. Tack för att du alltid oavsett var du är eller vad du gör eller vem du är med finns där, lyssnar, tröstar och är redo att sparka ner vem fan som helst.
Catrin, tack för att du vågar vara brutalt hård, rak och ärlig mot mig. Att du säger Oumi stopp! Att du tröstar och för att du på riktigt tycks beröras av hur jag mår. Det betyder så mycket och jag hoppas att du vet att du berör mig. Att du är så otroligt viktig.
Sabina, Syster Sabina. Tack för att du trots att vi är så olika alltid också finns där. Att du orkar med mina infall och ångest attacker och för att du på riktigt tycks tycka att jag är en väldigt fin människa och ständigt påminner mig om det. Du verkar genuint tycka att jag deserve the best och det värmer mig.
Katja, tack för att du trots dina egna dilemman och sorger ändå tycks ha plats även för mina. Att du trots sporadisk kontakt alltid står redo för mig i kris och som uppriktigt kallar mig vacker när jag känner mig som fulast.
Demba, älskade lillebror var vore jag utan dig i mitt liv? Borde kanske inte tacka dig utan mamma för denna underbara gåva som är du. Tack!
Nu är det dags för mig att vara allt det här för er.

Peace!

Okej dom som har hängt med lite vet ju att my love life is to shit.
Men inte mina grannars...
Okej, jag vet vad ni tänker, gu va ego hon är!
Men det är jag inte (okej, lite) jag unnar dom det. Sanningen är väl att jag också vill vara en del av ett sånt där äckligt lyckligt par men så är ju nu inte fallet och jag vill inte se det.



Den här lappen hängde på hennes ytterdörr förra veckan...
Låt oss ta en närmare titt.




Okej, ni är kära,va gulligt då!
Äh, en gång är ingen gång tänkte jag och lät lappen sitta kvar.

Men så idag när jag kom hem från psykologen, yes you heard me psykologen, helt slut, förkyld och allmänt demripmerad då sitter den här på dörren.



På riktigt!!
Och eftersom att allt handlar om MIG börjar jag tro att detta görs med flit.

Funderar på att sätta en lapp på min dörr också.

Om marken bara kunde öppna sig under mig och sluka mig.
Om jag bara kunde få försvinna.
Orkar fan inte må så här, så ont i bröstet.
Ångest.
Fattar inte varför egentligen. Vad är det jag kämpar med?
Vill jag verkligen så gärna?
Tror jag bara att jag vill i brist på annat? I brist på sällskap, är det därför det svider så jävligt?
Jag menar på riktigt vad är du att kämpa för?

Det är fan inte du!
Det är jag och min ångest har förmodligen inte ett piss med dig att göra egentligen.
Men fan så jag saknar...

Och alla dessa jävla tecken över allt gör mig fan galen!!
Namn och påminnelser över allt!!
Om allt bara kunde försvinna...

I fredags satt jag hemma själv var hur hängig och snorig som helst.
Löradgen tog jag mig ut, mest för Tigers skull för att han skulle få hänga lite med sina egna.
Så vi tog oss till hundfiket och hängde lite.

Där hittade jag en ubersöt fyra månaders chihuahua, Pacino hette han.





På kvällen kikade Jonathan förbi med pizza, ost och vin.
Det var trevligt med lite sällskap trots att jag fick kolla på melodifestivalen. Shit vad det har ätits säger jag bara.
Men det var skönt med lite sällskap, hann inte tänka så mycket då.


Jonathan myser i soffan.

Men fan vad snorig man vart sen då, satt och nös hela kvällen!
Söndagen har spenderats i Blackan hos Katja. i hyrde film, fixade käk och kollade på alla hennes smycken.
Hon är ju så duktig!
Fick med mig två par jätte fina örhängen hem också.


Fina Katja, Maya och Tiger.



Nu är det snart to bed. Imorrn kommer Eva-Lotta på fika vid ett och sen är det off to work.
Ibland så undrar jag varför jag lägger så stor vikt vid vissa saker och människor. Jag har underbara människor i mitt liv som tycker om mig.
Ändå är jag där och kastar pärlor åt svin...igen.


Okej, still hurts men vad fan ska man göra liksom?

Fan vad jag ska nysa då!
Känner mig pigg men förkyld =(
Vaknade imorse och allt hopp om att våren var på intåg släcktes abrupt. Ute låg nämligen ett tjockt täcke av
ny fallen snö, so there you go getting your hopes up.
Idag har jag iallafall bestämt mig för att stor städa och är half way there, har dammsugit och nu bara moppningen kvar.
Så med snoret rinnande ska jag nu poppa på lite musik och bli klar.
Vad som händer ikväll återstår att se.
Jonathan ringde och frestade med en flaska vin och lite ost.
Men vi får se.

Vaknade kvart över åtta imorse och skulle vart på jobbet åtta. Ringde och sa att jag var sen men skulle lägga på ett kol.
Tänkte att jag bara skulle blunda en minut till innan jag klev upp ur min varma säng. Vaknade kvart över nio med en tjockhals och täppt näsa.
Kört!
Resten av dagen spenderades i sängen. Först vid nio på kvällen tog jag mig till Ica för lite förtäring, vart en fryspizza.
Jag kan ju lugnt säga att känslorna av värdelösehet, ångest och ensamhet förstärktes avsevärt när jag promenerade till Ica i mjukisbyxor, ont i halsen och täppt i näsan. På fridhemsplan vimlade det nämligen av glada partypeople på väg ut och där gick jag med min fryspizza.
Ja, ja va fan man kan ju inte alltid vara på topp.
Men iallafall efter att ha sovit hela dagen börjar jag nu bli fett med uttråkad och inte fan är man trött heller ju.
Bara det inte håller i sig nu med ont i halsen och grejer, jag vill ju träna ju.

Tro fan att jag fått en vagel i ögat också!
Thanks exactly what i need!




P.s skrevs i fredags men publicerades inte av nån orsak.

Lillebrorsan på msn:

Va inne på nätet och kollade på en ny säng.
http://www.hastens.com/sv/Sangar/Kontinentala-sangar/Vividus/
Vividus av Hästen kostar: 541 900 kr Vad faaaannn får man till den? Ett Hus? En Lgh? En livslevande godnatt sagoläsare? En massör? En Hoe? Kanske en bil att köra hem sängen i?
En till fråga hur mycket kostar sängkläder till en säng för en halv mille?

Enda chansen att jag köper den är om det ligger 531 900 kr under madrassen.

Ha, ha Han är rolig han =)

Läser igenom lite gamla inlägg och nya för den delen.
Shit mår jag någonsin riktigt bra, känner mig riktigt hundra?
Visst det är lite glada inlägg ibland men marijoteten är ju "dra täcket över" sig inlägg!!
Okej, i willl do my best to make this blog a little happier!
Okej, är livet piss så är det och då kommer det att stå så här.
Så jag får väl helt enkelt se till att livet blir lite happier!

Och det känns såå bra!
Verkligt på något sätt igen. Det känns bra, som att det rullar på igen.
Ångesten känns inte lika mycket här på jobbet och det är skönt. Sen när man kommer hem är det ju en annan sak men det ska nog gå över det med.
Ryser av bara tanken, hemma ensam med all ångest.
Jag vet att det går över det gör det ju men tills dess då?
Inte fan kom jag iväg till gymet idag heller. Sov ju inget inatt.
Fattar inte varför du inte låter mig vara.
Nu har vi pratat och du har återigen lovat att inte besvära mig mer, inte prata om mig mer.
Jag hoppas du håller det att det inte bara är snack.
Men vågar man tro på att du faktiskt skulle tala sanning?
Det har ju visat sig att sanning inte är din starka sida direkt.
Men jag vill ju så gärna att det ska räcka nu. Att det ska vara over and done.
Jag har lärt mig min läxa. Jag ser vem du är, jag vet för väl vem du visat dig att vara.

Nu vill jag bara få vara, gå vidare utan allt drama.
Umgås med riktiga och viktiga människor som inte spelar spel eller kommer med lögner. Människor som får mig att må bra.

Det är allt jag jaghar att säga om den senaste tidens händelser.
Bullshit!!
Alla snackar bullshit!
Han sa att hon sa, hon sa att han sa att du sagt, du sa att han sagt, han säger att han sagt... och so on and so on.
Istället för att sätta punkt, bara släppa. För vad som än sägs och påstås så vet jag vad jag har sagt och inte sagt, vad jag har gjort och inte gjort.
Men det finns liksom ingen ände på det, snöbolls effekten. Det är sjukt!
Mest sjukt är att alla tycks bry sig, vilja höra, vilja lägga sig i.
Sen om det man hört är sant eller inte det tar man ingen hänsyn till innan man snabbt för det vidare ytterligare.
Sjukt är vad det är.
Ingen tycks stanna upp och säga, hey wait a minute is this really true?
Ingen ifrågasätter alla bara sväljer och tar ingen hänsyn till hur andra drabbas.
Nu lägger jag ju inte allt det här på er, det är lika mycket mitt fel.
Jag har ingenting där att göra, jag borde inte beblanda mig, låta mig ens kunna drabbas av det här förbannade snacket.
Jag borde inte tillåta mig själv att ens vara tillgänglig för alla lögner.
För sanningen är ju trots allt hade jag inte ens vart där, nära nog så hade det aldrig hänt mig. Så det är lika mycket mitt fel.
Naiv nog att fortfarande lita på folk, att jag inte lärt mig. Hade jag inte blottat mig hade jag inte kunnat utnyttjas.
Men jag är klar nu.
För när jag ser på det hela lite på avstånd är det ju ni som är "förlorarna".
Det är ni som sitter där och surrar inte jag.
Jag har aldrig sagt ett ont ord om nån av er, never told a lie till nån av er.
Men ändå, eller kanske just därför är jag så lätt att bränna.
För bränd det är jag.
Men det går över det här med, det vet jag ju.
Om vi alla gemensamt bara kunde släppa allt. Sluta prata, sluta ljuga.
Bara släpp det.
Måste sluta med dom här svaga människorna, dom för svagar mig. Sista tiden har jag inte varit jag.
Jag måste bli mig igen för det är trots allt det enda jag kan vara.

Men sen blir det inte flera dagar, sen räcker det. Inte en dag till ska gå till spillo på grund av dig.
ENOUGH!
Men jag ger mig själv idag också.
I filmen Precious finns det en scen när hon säger till sig själv: Yesterday i felt stupid...
But you know what? Fuck that day!
That's why god created other days...
När jag satt där på biografen med syrran och såg den där scenen var det som om något tändes inom mig. Om hon kan tänka så, känna så, så kan jag.
Jag blev så inspirerad till att lägga det gamla bakom mig, ta ett djup andetag och andas ut all skit.
Jag tittade på denna överviktiga, misshandlade, våldtagna, ensamma tjej som sa till sig själv : Yesterday i felt stupid. But you know what? Fuck that day, sträckte på sig och promenerade vidare.
Så känner jag nu, fuck yesterday!!
Så jag ger mig idag också, sen räcker det.
Idag har jag sovit, vaknat, gråtit, sovit, vaknat och gråtit.
Men jag får göra det idag, för jag gav mig själv idag också.
Sen får du inga fler dagar av mig, du har berövat mig på många nog nu.

Ligger i sängen och stirrar i taket när det slår mig hur snett det känns, känns som om hela lägenheten liksom lutar. Får sätta mig upp och titta en gång till men det gör det ju inte, klart det inte lutar.
Men så fort jag lagt mig så känns det snett igen. Sjukt.

När blev egentligen allt så snett?
Hur kommer det sig att jag ligger just här, just nu så sviken och besviken och stirrar på just det här sneda taket?
Var på vägen tog jag beslutet som gjorde att jag ligger här nu?
Vilken vän sa jag farväl till eller för den delen omfamnade och välkomnade?
Vilken väggren svängde jag av vid eller för den delen missade att svänga av vid som gör att jag ligger just här just nu?
Vilken lögn drog jag eller för den delen sanning sa jag?
Vem missade jag eller för den delen vem missade mig?
Det var ju likom inte så här det skulle se ut ju, livet.
Vilket val på min resa förde mig hit?
Vem var det jag skulle ha hållt kvar eller för den delen släppt tidigare?
Det var inte sådana här människor jag skulle ha i mitt liv.
Eller är det kanske min lott, det här?
Vad gjorde jag som gjorde det okej att vara så här emot mig?

Lögner och svek. Så otroligt oärliga...
Men ändå är det jag som ligger sömnlös och reflekterar över ett snett tak...
Fav va snett.

Idag slog det mig, jag satt där och svettades freblit på en cykel på gymet när det slog mig.
Fuck this shit, i done!
Det är upp till mig, allt är upp till mig. Jag måste ta ett beslut och stå fast vid det.
Och jag har tagit det nu.
I'm done!

Funderade på hur det kommer sig att vissa har sån styrka i sig, tar ingen skit. Vänder på klacken och går.
Det gör inte jag, jag anammar dom här förbannade förlorarna tills jag nästan är förintad.
Varför?
Jag har vänner som skulle gå direkt, hur kära dom än må vara, dom går och dom kommer inte tillbaka.
Jag kommer tillbaka och tillbaka igen.
Kanske är det för att jag själv kommer med bagage. Det kanske gör att jag har mer överseende för andras bagage.
Jag vet inte, kanske för att jag vet att jag inte är felfri, långt ifrån förmodligen mer fel än rätt med mig. Kanske är det då lättare med nån som är fel nån som inte är så där"bra".
Jag vet att jag tar mer än vad andra gör, står ut med mer än vad som är "normalt".
Jag vet att någon annan som hade träffat dom jag träffat aldrig hade träffat dom mer än en gång.

Men tro inte att jag kommer tillbaka för alltid. Jag har nämligen upptäckt att jag också har en gräns, högre än andras men likväl en gräns.
Och när den gränsen är nådd finns ingen återvändo hur gärna jag än själv till och med önskat att det fanns det ibland.
När jag är less, då är jag less med hela mitt väsen och hur gärna jag än må vilja ge en till chans när det bes om det så går det inte.
Det finns inget kvar där, det är borta och kommer aldrig mer tillbaka. Har till och med hänt att jag försökt tvinga fram det men det är borta..
Det tragiska är att det är oftast då dom inser, ångrar när det inte längre finns något kvar.
Då kan jag se på människan mitt emot mig och tänka:
Tänkte jag ge dig världen om jag hade kunnat? Vad tänkte jag?
Han blir på något sätt bara patetisk.

Jag hoppas jag kommer till det stadiet med dig någon dag.
För att vara ärlig känns det lite så nu...
Du klev självmant av piedestalen jag satt dig på, du bara tog ett stort jävla kliv av den och nu kommer du till korta.
Du kommer inte riktigt upp.
Du var nog aldrig så viktig som jag gjorde dig, som jag ville ha dig.
 
Jag har aldrig förstått det där. Om jag hade haft någon i mit liv som satt mig på en piedestal hade jag gjort mitt yttersta för att stanna där. Jag hade gjort mitt yttersta för att visa att han/hon gjort rätt som satt mig där.
Jag hade tagit vara på det.
Men alla är inte sådana.
Det är inte förens de fallit av dom inser att dom trivdes där, där uppe på den där piedestalen.

Jag hoppas jag kommer till det stadiet med dig någon dag...snart.

Ja, det gör ju det säger dom.
Sägs även att det mesta är relativt, Är det det?

Jupp you guessed it the wine is talking.
Vad annat kunde jag göra en dag som denna än bedöva den i den mån jag kunde?
Hade inte förväntat mig det här av den här dagen när jag vaknade i morse.
Tänkte: en dag som alla andra som kommer att gå obemärkt förbi. Tänk vad skönt det var om de barar hade kunnat få gjort just det. Gå obemärkt förbi, utan förändring bara ytterligare en dag.
Men nää, så bra ska hon inte ha det tänkte ödet.
Okej, nu överdriver jag. Mitt liv stays the same, except... du är tillbaka. Inte i mitt liv men i stan, i landet.
ÅNGEST!!
Var ju så lätt att vara stark när du inte var här, så lätt att inte bry sig, köra på som vanligt.
Men nu är du här.
Åter igen stannar hjärtat lite varje gång det ringer och jag blir åter lika lättad som jag blir besviken när det aldrig är du.

Fan, också vad ångest allt skulle bli igen.
Jupp, jag är full på en f-ing tisdag.
Så jävla onödigt men sån jävla ångest.
Fan, fan, fan jag som var så trygg...
Nu sitter jag här igen...och håller andan.