Om marken bara kunde öppna sig under mig och sluka mig.
Om jag bara kunde få försvinna.
Orkar fan inte må så här, så ont i bröstet.
Ångest.
Fattar inte varför egentligen. Vad är det jag kämpar med?
Vill jag verkligen så gärna?
Tror jag bara att jag vill i brist på annat? I brist på sällskap, är det därför det svider så jävligt?
Jag menar på riktigt vad är du att kämpa för?

Det är fan inte du!
Det är jag och min ångest har förmodligen inte ett piss med dig att göra egentligen.
Men fan så jag saknar...

Och alla dessa jävla tecken över allt gör mig fan galen!!
Namn och påminnelser över allt!!
Om allt bara kunde försvinna...