Totalt uppslukad av ångest.
Beror förmodligen på en hel del saker.
Alkoholen for one, du som tycks vara överallt, jag som sätter mig i situationer jag egentligen inte pallar vara i. Som värsta masokisten så destruktivt. 
Tårarna rinner och ångesten pockar på men ändå är jag där?
Den brutala sanningen är ju att jag fixar det inte!
Så no more nu.
Inget mer själaplågeri, måste sluta att göra illa mig själv. Det är ju inte ni som gör det, det är ju jag själv som gör det mot mig.
Sen sitter man här och bara mår skit..igen.
Imorgon ska jag träna, jag bara måste. Man mår ju bättre av det, känner sig starkare, självsäkrare.
Måste, bara måste ta hand om mig ingen annan kommer att göra det, bara jag.
Är man ensam så är man, man måste bara godta fakta. Sluta kämpa emot faktum.
All I got is me och tar jag inte hand om mig så har jag inte mig längre.
Om bara den här jävla ångesten och värken i hjärtat kunde försvinna.
Men hur ska den kunna det när jag hela tiden letar upp den?
Måste sluta söka upp den, släppa allt som bidrar till den och bara andas.
Jag behöver ju inte se det men jag tittar ju!
Det är sååå twisted.
Fan, okej det suger men samtidigt är det ju var det är. Jag kan inte förändra det hur gärna jag än vill så är det ju vad det är.
Men jag kan bestämma mig för att låta det vara, för att inte låta det ta mig ifrån mig.
På det sättet kan jag ju förändra, inte situationen men hur situationen ska få påverka mig.

Äh, imorgon blir det gymet, så är det bara!
Heartache eller inte.

Peace!