Och det känns såå bra!
Verkligt på något sätt igen. Det känns bra, som att det rullar på igen.
Ångesten känns inte lika mycket här på jobbet och det är skönt. Sen när man kommer hem är det ju en annan sak men det ska nog gå över det med.
Ryser av bara tanken, hemma ensam med all ångest.
Jag vet att det går över det gör det ju men tills dess då?
Inte fan kom jag iväg till gymet idag heller. Sov ju inget inatt.
Fattar inte varför du inte låter mig vara.
Nu har vi pratat och du har återigen lovat att inte besvära mig mer, inte prata om mig mer.
Jag hoppas du håller det att det inte bara är snack.
Men vågar man tro på att du faktiskt skulle tala sanning?
Det har ju visat sig att sanning inte är din starka sida direkt.
Men jag vill ju så gärna att det ska räcka nu. Att det ska vara over and done.
Jag har lärt mig min läxa. Jag ser vem du är, jag vet för väl vem du visat dig att vara.

Nu vill jag bara få vara, gå vidare utan allt drama.
Umgås med riktiga och viktiga människor som inte spelar spel eller kommer med lögner. Människor som får mig att må bra.