Idag slog det mig, jag satt där och svettades freblit på en cykel på gymet när det slog mig.
Fuck this shit, i done!
Det är upp till mig, allt är upp till mig. Jag måste ta ett beslut och stå fast vid det.
Och jag har tagit det nu.
I'm done!

Funderade på hur det kommer sig att vissa har sån styrka i sig, tar ingen skit. Vänder på klacken och går.
Det gör inte jag, jag anammar dom här förbannade förlorarna tills jag nästan är förintad.
Varför?
Jag har vänner som skulle gå direkt, hur kära dom än må vara, dom går och dom kommer inte tillbaka.
Jag kommer tillbaka och tillbaka igen.
Kanske är det för att jag själv kommer med bagage. Det kanske gör att jag har mer överseende för andras bagage.
Jag vet inte, kanske för att jag vet att jag inte är felfri, långt ifrån förmodligen mer fel än rätt med mig. Kanske är det då lättare med nån som är fel nån som inte är så där"bra".
Jag vet att jag tar mer än vad andra gör, står ut med mer än vad som är "normalt".
Jag vet att någon annan som hade träffat dom jag träffat aldrig hade träffat dom mer än en gång.

Men tro inte att jag kommer tillbaka för alltid. Jag har nämligen upptäckt att jag också har en gräns, högre än andras men likväl en gräns.
Och när den gränsen är nådd finns ingen återvändo hur gärna jag än själv till och med önskat att det fanns det ibland.
När jag är less, då är jag less med hela mitt väsen och hur gärna jag än må vilja ge en till chans när det bes om det så går det inte.
Det finns inget kvar där, det är borta och kommer aldrig mer tillbaka. Har till och med hänt att jag försökt tvinga fram det men det är borta..
Det tragiska är att det är oftast då dom inser, ångrar när det inte längre finns något kvar.
Då kan jag se på människan mitt emot mig och tänka:
Tänkte jag ge dig världen om jag hade kunnat? Vad tänkte jag?
Han blir på något sätt bara patetisk.

Jag hoppas jag kommer till det stadiet med dig någon dag.
För att vara ärlig känns det lite så nu...
Du klev självmant av piedestalen jag satt dig på, du bara tog ett stort jävla kliv av den och nu kommer du till korta.
Du kommer inte riktigt upp.
Du var nog aldrig så viktig som jag gjorde dig, som jag ville ha dig.
 
Jag har aldrig förstått det där. Om jag hade haft någon i mit liv som satt mig på en piedestal hade jag gjort mitt yttersta för att stanna där. Jag hade gjort mitt yttersta för att visa att han/hon gjort rätt som satt mig där.
Jag hade tagit vara på det.
Men alla är inte sådana.
Det är inte förens de fallit av dom inser att dom trivdes där, där uppe på den där piedestalen.

Jag hoppas jag kommer till det stadiet med dig någon dag...snart.