I dag har det gått exakt femton år sen den där taxi färden hem från Karolinska sjukhuset då vi alla satt tysta efter att du lämnat oss.
Det slog mig inte då utan när vi kom hem... det var då jag insåg att mitt liv aldrig skulle bli det samma.
Att du aldrig mer skulle sitta i din hörna i soffan, eller på din stol vid frukost bordet, att du aldrig mer skulle kliva in genom dörren lite trött med matkassar å sucka över disken.
Det var då luften tog slut och tårarna brann.
Det var först då, hemma det slog mig och paniken steg, det var där jag kunde ha gett allt för att dra tillbaka klockan.
Det var då jag trodde att jag aldrig mer skulle kunna ta ett djupt andetag.
Att jag skulle få gå igenom livet kippandes efter luft och att varje andetag skulle svida som eld.
Det var då jag för första gången i mitt liv jag kände riktig ångest, det var då jag första gången önskade att jag kunde krypa ur mig själv, upplösas och bara bli till ingenting.

Jag har kommit att känna dessa känslor många gånger som dess. Men då var det första gången.
Nu har dom blivit en del av mig.

Men jag andas...

Du är med mig, alltid.
Du är där när vår solen äntligen kikar fram efter månader av mörker, jag känner dig.
Du är med mig, alltid.
Kan stå vid ett övergångsställe och vänta på grönt när jag plötsligt bara känner mig varm, känner mig älskad.
Det stiger i mig från ingenstans, fyller mig.
Det sveper över mig och jag vet att det är du, kan bara vara du.
Bara du kan ge mig den känslan och jag kan inte göra annat än le.
Om än vemodigt..

Du uppfyller varje väsen av mig och jag saknar dig varje dag, ibland obeskrivligt mycket.
Men jag andas mamma, jag andas.

Älskar dig då, nu och alltid. Tack mamma, tack för allt.



Eila Trawally 1946-1993
R.I.P