Kommit till insikt att det inte går att ha folk i sitt liv som man inte till fullo känner att man kan lita på.
Det tär så på krafterna att hela tiden undra, tro och misstänka.
Det är skit jobbigt ju.
Önskar ibland att ja också kunde va en av er som inte bryr mig ett dugg om vad andra tycker tänker å tror.
Men faktum är ja bryr mig, varför vet ja inte, ja bara gör det.
Och ja kan inte låta bli att göra det.
Men ja får en klump i magen, en "känsla" av att folk inte är riktigt "rätt".
Kanske beror det på mina tidigare erfarenheter...ja vet att man inte ska dra alla över en kant men det visar sig ju så ofta att man kan det, tyvärr.
Det slår sällan fel....
Så vad gör man då?
Går man igenom livet å bara skiter i alla? Ska det behöva vara så?
Hoppas inte det.

Alla vill utge sig för att vara så "reko" men när det väl kommer till kritan är dom flesta likadana.
Skiter i vänner för kärlek,
skiter i familj för vänner,
säljer sig för att klättra på "stegen",
skiter i kärlek för sig själva,
skiter i sig själva för kärleken. 
Det är en jävla djungel av nonchalans,  brist på hänsyn och respekt och det är fan skrämmande.

Men jag ska göra mitt bästa för att bevara min integritet och försöka fortsätta vara den ja är och vet att ja kan vara.
Trots att det är så förbannat läskigt.

Men väljer ja det så måste ja nånstans också hitta styrkan i att klara alla dessa besvikelser.

"Dansa som om ingen ser dig,
Sjung som om ingen hör dig,
Och älska som om det aldrig skulle kunna göra ont."

Ja ska försöka...men det luktar skunk if you ask me...