Börjar faktiskt tro att jag kanske gör det, att jag förväntar mig, kräver för mycket av mina relationer, så väl dom vänskapliga dom familjära och dom som har med kärlek att göra.
Men jag ställer inte mina krav utan att ge det samma som jag kräver ju.
Tycker jag i alla fall, men det kanske jag gör....

Eller kanske är det bara så att det är så det är nu mera, folk ser bara om sitt eget, ger när det gynnar dom, delar när det gynnar dom.

Jag vet inte, eller så är det min orimliga standard jag har, det är bara det att den sitter i ryggmärgen och är så svår att göra något åt.

Jag förväntar mig mycket det vet jag, men jag ger också mycket och är så trött på att bjuda på oxfile och få brödsmulor tillbaka!

För det är så det känns emellanåt. Jag tror på att behandla andra som du själv vill bli behandlad, synd bara att jag tycks vara den enda.

Många undrar: varför tar du så illa upp, tar det så personligt, hon/han menar ju inget.Men jag tar det personligt för jag skulle aldrig göra så mot henne/honom och då förväntar jag mig samma sak av dom, vilket oftast leder till besvikelse då moralen är död.

Japp, jag är en moral tant och hur roliga tycket folk att sånna är?

Inte mycket....men det är ju ändå en sån man i slut ändan vill ha på sin sida, nån som säger ifrån trots att det inte drabbat henne, nån som säger det är inte okej! Trots att det gäller någon annan...eller?
Jag skulle vilja ha det i alla fall nån som sa ifrån vid orättvisor, även om den personen själv inte drabbats.

Så jag är som jag är och kan bara hoppas att det finns fler av oss där ute, för kom i håg:

"Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad"
Martin Luther King


Peace in the streets