Har vart förkyld nu i typ två dar och har redan lite panik. Så enormt tråkigt och ensamt att bara sitta hemma.
Sandra va i och för sig förbi i går på lunch och syrran tittade förbi i dag, men ändå kan jag inte skaka av mig denna genomträngande, tärande känsla av ensamhet.
Fattar inte varför det är så, har ju fok omkring mig som älskar mig (det var svårt att skriva) att jag skulle vara älskad, vet inte varför det är så svårt....
Konstigt egentligen, fattar inte vad det handlar om, har kännt så länge nu. Även med människor omkring mig.
Oduglig, utanför....
Vet att felet ligger hos mig att det är något jag måste jobba på och det gör jag, varje dag.
Men tappar ju modet ibland, det gör vi ju alla.
Något händer någon enstaka person får en att känna sig "fel" väljer bort en och alla dom där känslorna av värdelöshet får en slags bekräftelse trots att det bara är vad en person tycker om en.
Man bygger upp något som inte finns, man vill att det ska finnas, man är övertygad och så möts man av ingenting.
Och så är man där besviken på egentligen ingeting.
Känner sig helt enkelt bara fel, det värsta är att man aldrig får veta riktigt varför, varför man blir bort vald, det bara är så.
Så man spekulerar.....
Och blir osäkrare och osäkrare...
Det kan ju vara så lätt, varför väljer man att göra det svårt?
Det kan ju bara få vara, utan att man frågar varför...men det är nog i människans natur att vilja veta.
Varför göra det så stort, varför inte bara vara......
Funderar på att jobba i morrn fast jag inte känner mig riktigt hundra bara för att komma ut och iväg ett par timmar.
Sitta här och undra kan man ju bli knäpp av.


Var det något jag sa?