Jag har ju skrivit lite om Sandra en av mina närmaste polare i ett tididgare inlägg.Vilket resulterade i att min bästa vän måste ha tagit illa vid sig, vilket inte alls var min mening.
Jag menar vart enda ord jag skrev, men det ena utesluter inte det andra.
Att jag skrev om Sandra var ju för att vi precis hängt och jag hade saknat henne.

Men jag har en annan vän också en bästa vän. Känns om vi har delat allt på vägen och kommer att fortsätta att göra det. Har kännt varann en livstid. Hon är otroligt viktig för mig och man kan nog utan att ljuga säga att hon räddat mitt liv (inte bara en gång) det har funnit stunder då jag velat ge upp men hon inte har tillåtit det. Hon har tröstat, stöttat, skrattat och gråtit.
Hon har inte nämnts mycket här på bloggen, mest för att vi inte ses så ofta, men vi hörs alltid av.
Vi har våra duster och jag tycker inte alltid som hon(hon kan va knepig emellanåt) men jag tycker alltid om henne.
Dom gånger vi inte kommer överens beror det oftast på att vi bägge innerst inne saknar varann.
Jag saknar nog henne oftare
Jag litar på henne i alla väder. Jag vet att jag alltid kan vända mig till henne och att hon kommer att finnas där precis som jag alltid kommer att finnas där för henne.
Men hon har sitt. Hon har sin kille, sin son och kan inte alltid finnas där vilket jag förstår.
Det gör henne inte sämre än någon annan vän.
Med det gör skillnad och vore konstigt om det inte gjorde det. 
Men , hon tog illa vid sig... tror jag..
Och det var inte min mening.




Älskar dig Jossan och det vet du.