Det händer inte så ofta.
Men ibland så kommer han...
Med lien i handen och ångesten vilande över sig som ett svart moln står han där och knackar på.
Till en början bara lite försiktigt sen övergår det i tunga bankningar.
Han vill inte in.
Bara göra sig påmind. 
Försäkra sig om att jag inte glömt, lyckats förtränga det oundvikliga.
Se så att jag inte fått upp hoppet.

Jag lutar mig mot dörren som för att hålla emot. 
Varför vet jag inte, vill han in så kommer han in.
Det vet jag.

-Inte än. Viskar jag ut genom brevinkastet.
-Nej, inte än. Svarar han och hans steg ekar i korridoren när han vänder sig om och går.
-Inte än.

Ångesten, den lämnar han bakom sig.
Lämnar kvar hos mig.
Det gör inte så mycket....
Så länge han inte kommer in.
Jag är inte redo, hoppas ännu att det ska finnas mer.

Ångesten, den kan jag leva med.