Att jag alltid liksom "put my self out there", investerar känslor och tid och alltid, alltid blir besviken.
Men den här gången har jag bara mig själv att skylla. Det är mitt eget fel, jag menar det är ju inte första gången.
Jag kan nu inte säga att jag inte visste bättre för det gjorde jag.
Folk är trötta på mitt gnäll, det vet jag. Dom har varnat, undrat, ifrågasatt och jag har försvarat, förklarat för att nu återigen stå med skägget i brevlådan.
Men det som stör mig som jag inte tycks komma underfund med är varför?
Men ni har rätt. Det är inte min "lost". Det kan det bara bli om jag låter det påverka mig så här.
Jag har inte gjort mig förtjänt av det och därför är det som ni säger, släpp det.

Och jag skall göra mitt absolut bästa för att släppa det. Även om jag så gärna ville. Vänskap är svårt och man kan bli lika ledsen över en vän som inte håller måttet som av en kärlek.
Men kan inte kämpa för att hålla fast vid en vän som inte kämpar för mig.

Kommer alltid tycka om dig och ställa upp det är min natur. Jag vänder ingen ryggen.
Jag hoppas att du är ärlig och inte döljer saker som skulle göra mig ledsen...