Så här nu på kvällen känner jag mig lite upprörd och ändå inte.
Det stör mig. Hårt... det jag lagt märke till dom senaste dagarna...
Det borde kanske inte störa mig. Kanske borde jag ta det med en klackspark, men ni som känner mig vet att det finns ytterst få saker jag tar med en klackspark.
Vad är gejen?
Är det nåt på gång?
Och om så är fallet vem är jag att bli upprörd? Sen när blev det en rättighet?
Sen när blev du min?
Jag menar vem är egentligen jag?
I'm just a girl standing in front of a boy...(mer Julia Roberts)
Men jag är upprörd, fast ändå inte..
Känns inte som om du skulle falla....
Men vem är jag att säga att så är fallet? Kanske precis det du gör...
Du sa att det inte var något, du menade det.
Vem är jag att ifrågasätta dig?
Och om du ljuger...Vem är då jag att hålla det emot dig?
Du är inte skyldig mig något. Det har inte uttalats några löften om evig kärlek om tvåsamhet.
Det har inte uttalats någonting alls när jag tänker efter.
Har bara alltid tyckt att den legat i luften.
Och kanske har det just det, bara legat i luften som en ouppnåelig utopi.
Så vem är jag att bli svartsjuk?

Men ändå...

Tycker ju att du är lite min...

 ?