Det finns människor i ens omgivning som bara måste vara elaka.
Så kallade frenemies. Dom beter sig som vänner fast ändå inte.
Dom vill umgås och gärna veta mycket om en.
Dom ger komplimanger följda av ett diskret tjuvnyp. När du är med dom kan du inte låta bli att gilla dom men när du går därifrån har du svårt att avgöra om personen vart trevlig eller inte.
Dom har sitt men kan inte låta bli att nosa på ditt.
Ser dom att du har något blir detta plötslig också intressant för dom. Men dom är inte dumma dom är diskreta som fan. Fast du märker attt något inte stämmer men när du påtalar detta är du bara paranoid.
Men det kommer att visa sig att du hade rätt.
Precis som tidgare...
Der börjar med att dom är lite trevligare än vanligt mot den du tycker om. Men han, han märker inte detta. Han avfärdar din oro som noja.
Plötsligt behöver dom hjälp med något och vilken kille vill inte vara hjälten?
Sen sitter man där och allt man misstänkt har besannats.
Men sen händer inte mer. För dessa personer tycker bara att det är kul ett tag. När dom lyckats då är han ju inte intressant längre.
Och jag?
Jag slåss inte. Jag orkar inte det, visst det kanske bottnar i min rädsla att förlora. Jag väljer att inte utsätta mig alls.
Jag släpper, fast det gör ont- Jag låter dom vinna jag kan inte gå igenom livet som en slagskämpe.
Du får slåss för mig.
Varför är vissa människor så?

Vad är det som gör att man måste trycka ner, göra någon annan ledsen och osäker?