Tänk om det är så?
Att det bara är då jag mår bra. När allt inte står rätt till.
När jag är med någon jag vet att jag inte borde vara med. Någon som inte är för mig.
Nu sitter jag ju här med tok ångest, varför vet jag inte... eller vet jag?
Innerst inne vet jag kanske.
Ångest som in i faaan!!!
Ont i magen och bara allmän oros känsla över alltihop.
Trots att jag faktiskt visste, vet och inte ens tycker att han är nåt att ha.  Det är som att jag har ett behov av det som inte är bra för mig och jag vet ju redan innan jag gett mig in på det hur det kommer att sluta.
Men ändå är jag där. Övertygar mig själv att det är lugnt att jag inte kommer att fastna.
Men... jag fastnar.
Okej, missförstå mig rätt. Jag är inte kär, detta är inte mannen jag vill dela mitt liv med!
Han odräglig, bråkig, strulig, förmodligen lite olaglig, lite alkoholiserad, i (dock inte just nu) ett förhållande medmera.
Jag menar ni hör ju själva. Vad är detta?!?
Och ändå, ändå sitter jag här och har lite ångest inför tanken att vi inte kommer ses mer. Fast jag egentligen typ inte ens borde vilja ses mer.
Tror inte det är så mycket tanken på HAN.
Det är jag.

Men seriöst tänk om vi inte ses mer?
Blir jag ledsen då på riktigt eller inbillar jag mig att jag blir det för att jag bara kan vara lycklig lite olycklig?
Känns som jag kommer att bli lite ledsen på riktigt. Tycker ju om han lite på nåt sätt fast jag ändå inte gör det.
Han är fan inget att ha!!
Fuck him!!!
Men seriöst tänk om vi inte ses mer?

Men då återkommer vi ju bara till tidigare funderingar.
Ska man nöja sig med det man får när man vet vad man vill ha?