Promenerade hem från pappa med Tiger när jag fick syn på en snigel mitt på trottoaren.
Där kröp den mitt i vägen med sitt lilla hus.
Djurvän som man är (okej, kanske inte just mot småkryp) så lyfte jag ju självklart upp den och lade den gräset istället så att den inte skulle bli ihjäl trampad.
Nöjd med dagens insats, det är ju inte alla som kan säga att dom förmodligen räddat ett liv en grå söndag traskade jag vidare.
Men plötsligt en bit på vägen slog det mig.
Tänk om jag inte alls har räddat ett liv.
Tänk om jag istälet på en sekund ödelagt dagar av kämpande i ur och skur.
Tänk om denna lilla snigel i dagar har kämpat för att ta sig nånstans att det fanns ett mål med utflykten.
Tänk om han/ hon precis innan jag kom bara stannat upp för att ta in det faktum att han/hon kommit så långt och nu inte hade långt kvar.
Så kommer jag där i min enfald och helt sonika bara raserar allt. Alla planer och framtidsutsikter för denna lilla snigel som kämpat som en dåre.

Hmm...tåls att tänka på.

Förlåt lilla snigel jag menade bara väl.