Och jag vet inte riktigt hur det känns eller ska kännas.
Det har varit jobbigt, förgävligt för att vara ärlig.
Sen allt hände i tisdags morse, sen jag såg sms:en, till onsdagen när jag fick höra att det inte var jag. Att det var någon annan. Någon han hellre vill vara med.
Det har varit tårar och ångest, sammanbrott, hopp och förtvivlan.
Men nu är han borta och samtidigt som det känns så mycket lättare så kvar står ju faktum.
Det är inte jag.
Det är någon annan.
Någon annan han hellre vill vara med.
Men för nu så är han inte här...
Det gör det hela lite lättare, det ger mig lite tid.
Jag andas...
Jag andas lite lättare.
Sen det där faktumet att det inte är jag...
Jag skäms nästan för att säga det, för jag borde inte känna det, jag borde hata.
Så jag säger det inte...
Men för nu är han i allafall inte här.
Och jag?
Jag andas lite lättare.