Jag andas, trots att jag saknar, önskar, hoppas, ångrar, sörjer och drömmer.
Idag har jag tvättat. Jag bestämde mig att idag måste jag få något gjort. Trots att det tar emot, trots att jag bara vill lägga mig ner och inte vara.
Så idag har jag tvättat.
Jag trotsade smärtan och ledsenheten och tvättade.
Jag jobbade.
Okej, visst hugger det plötsligt till i mellangärdet utan förvarning, visst börjar det plötsligt bränna bakom ögonlocken.
Men jag jobbade och tvättade idag.

Jag tittar hoppfullt igenom mailen. Jag tappar andan lite varje gång det ringer.
Jag vill så gärna.
Vill bara höra din röst.
Men tänk om den dagen faktiskt aldrig kommer...

Bokade Katja till på fredag. Vet inte vad vi ska göra.
Vet att jag behöver mina vänner. Behöver få älta, sörja, prata.
Det är jobbigt just nu, det kommer att bli lättare. Min erfarenhet säger mig ju innerst inne det.
Men för nu så är det riktigt jobbigt....
Så sviken.
Trodde verkligen inte det om dig.

Fan, också saknar dig så det svider, trots allt.