Yes, you heard me. Gymmat idag!
Känns såå bra, ger styrka och lite självförtroende (i allafall för en stund).
Körde ett benpass och cyklade, inte i den ordningen dock.
Sen har jag vart hemma, tvättat håret lagat mat och myst lite med dom små liven.
Tänk vad mycket dom hjälper utan att dom ens vet.
Dom gör att man måste, fast man inte orkar, man måste orka.
Kan uppriktigt säga att dom räddat mitt liv, mer än en gång. Hade det inte vart för dom så vet jag inte...

Any who..
Nu sitter jag på jobbet. Klumpen tycks för idag ha krympt en storlek, vilket är skönt. Hoppas det håller i sig bara.
Okej, jag ska inte spela Allan. Jag har hoppfullt återigen kollat igenom mailen, hållit andan i hopp om ett mail från dig.
Men inget. Inte ett ord.
Det gör ont, såå ont att du inte ens hör av dig, vill höra av dig, känner att du borde höra av dig.
En del av mig vill inte ge upp, tro att det är över här.
En del av mig hoppas att du kommer att höra av dig, ångra dig, sakna mig.
Samtidigt som en annan del säger mig: inse fakta! Han skiter i dig Oumi.
Men så säger den där hoppfulla delen: Allt kan inte ha vartit på låtsas, allt kan inte ha varit fejk.

Men, men...Idag är jag snäppet starkare.
I allafall just nu.